Den senaste tiden har varit helt absurd.. Det tjafsas hit och dit, om allt och inget.
Är på konstant dåligt humör när jag tänker åt det hållet. Försöker dock undvika att göra det, men det är inte så lätt när jag ser att det påverkar mannen jag älskar och lever med.
Förhoppningsvis lugnar det ned sig snart..
Förstår dock inte hur man är funtad som människa när man beter sig på det där sättet?! Tycker att det är så oerhört tragiskt med vuxna människor som lever som tonåringar och tycker att regler för barn är onödigt.
Apropå tragiska människor, så har nu även grabbens farsa visat sig vara ett ännu större praktarsel än vad jag trodde var möjligt. Vi är nu kallade till familjerätten i Södertälje för DNA-test..
Jahaja.. tydligen har han ”bevis” för att han inte är far till honom. Beviset är ett pass som visar att han inte varit i Sverige under den tiden ungen blev till. Och man kan bara knulla i Sverige, eller???
Han har redan skrivit under faderskapet. Detta gjordes när sonen var en liten bebis. Varför inte uttrycka sina tvivel då, kan man undra?!
Tror att det handlar om att hans fru inte vetat om sonen och nu är fly förbannad.
Well, jag har absolut ingenting emot att bli skrapad på insidan av kinden. Och när resultaten kommer så kanske han lägger av med sitt snack om att han inte är pappa.
Har även begärt att få vara med, så att jag ser med egna ögon att det är han som lämnar DNA-test. Den mannen kan göra vad som helst för att slippa undan. Även en sådan sak som att skicka dit en annan person i hans ställe. Detta är jag helt övertygad om.
Det ”lustiga” i hela den här situationen är ju att grabben är så otroligt lik sin far. Både utseendemässigt och i kroppsspråket. Men tack och lov inte till sättet!
Och han har själv sagt till min mamma att sonen är det enda utav hans barn som är likt honom.
Men som sagt, nu ska här DNA-testas..
Nu till helt andra, lite roligare saker.. Tyckte mig känna myran i magen igår. Är inte helt hundra, men det kändes som ett litet sprattel. Går in i v 15 på lördag och jag mår mycket bättre nu. Illamåendet och den värsta tröttheten är över nu. Men å andra sidan så verkar det inte bättre än att jag fått foglossning. Varje steg jag tar smärtar.. Men än så länge är det överkomligt! Bara att hålla tummarna för att det inte blir värre.
Och undrar när man ska sluta oroa sig för missfall? Oron har blivit värre och värre för varje barn jag fått. Varje gång jag går på toaletten tittar jag alltid oroligt ner i trosan eller på pappret för att se ifall det kommit blod.
Magen har börjat puta lite grann också.. Måste nog kika efter mammabyxor i helgen. Jeans är numera helt omöjligt att ha!
Nu är det snart dags för rast, ringer knappt något på jobbet. Under tiden jag skrivit denna text så har jag bara haft två samtal.
Ska ut och ta lite frisk luft, så att man piggnar till!
